Liv bland tingen: det kontinuerliga nuet
Av Love Jönsson
Kommunikation, konsumtion och sociala processer har blivit självklara ämnen för många konsthantverkare. Teman som dessa adresseras också inom en rad andra kulturella områden. Från olika utgångspunkter knyter såväl konstens relationella estetik som televisionens home makeover och reality-program an till frågor kring vardagsliv, identitet och hur vi uppfattar oss själva i förhållande till andra. Genom sina historiska band till vardagens behov och erfarenheter äger konsthantverket en direkt ingång till dessa frågor, något som också i allt högre grad utnyttjas av utövarna.
Samtidigt har det länge funnits en riktning inom konsthantverket som sökt röra sig bort från områdets traditionella koppling till funktion och praktisk nytta. En av anledningarna är givetvis att skulpturen, objektet utan funktion, har haft lättare än vasen eller skålen att accepteras som en kandidat för estetisk uppskattning. En hybrid som ”det abstrakta kärlet” kan ses ett resultat av konsthantverkets försök att samtidigt erövra konstnärlig status och bevara banden till områdets egen historia. Det senare har varit en viktig faktor inte minst i skandinaviskt konsthantverk, präglat som det varit av en stark traditionsmedvetenhet. Under åttio- och nittiotalen var det också kärlet, uppfattat som ett skulpturalt objekt och en bärare av symboliskt innehåll, som stod i centrum för många konsthantverkares strävanden. Men någonting har hänt. På den svenska scenen har kärlets starka position inom det skulpturala konsthantverket idag till stor del övertagits av andra motiv. Vad som nu avbildas är redskap, tekniska objekt, möbler och hus. De kommer betraktaren till mötes som halvt igenkännbara, halvt förbryllande representationer. Liksom i tematiseringen av kärlet finns här en motsägelsefull koppling till funktion och användning. Men de konstnärliga utsagorna är annorlunda. Om det abstrakta kärlet ofta speglade en vilja att uttrycka historisk kontinuitet, har tyngdpunkten nu kommit att hamna på ett mer förutsättningslöst registrerande av dagens tillvaro. För att förstå innebörden i detta skifte måste man närmare undersöka den framträdande roll just kärlet spelat som motiv inom konsthantverket.
Kärlet är en metafor för givande, för att överbringa. Detta tar Martin Heidegger upp i sin klassiska och ofta citerade fenomenologiska analys av en kanna [jug] i föreläsningen ”The Thing”. Vad som gör kannan till ett ting, och därmed något mer än bara ett objekt är att den står oss nära. Denna relation är grundad i kannans förmåga att ta emot, hålla och föra vidare. Heideggers låter i sitt exempel kannan vara av keramik och utförd av en krukmakare, men nyckeln till förståelsen av den finns inte i dess material eller tillverkningsprocess, utan i själva tomrummet som frambringas: ”The vessel’s thingness does not lie at all in the material of which it consists, but in the void that holds”. Heidegger fastställer att ordet ”hålla” här är tvetydligt eftersom tomrummet håller på två sätt, både genom att ta emot och behålla. Denna dubbelhet bringas dock i kannan samman till en enhet genom en tredje, avgörande aspekt: hällandet. Hållandet kan inte löskopplas från hällandet, och, som Heidegger inskärper, ”[t]o pour from the jug is to give”. Kannans natur grundas alltså i dess grundläggande funktion av att överbringa en gåva.
Kvaliteterna i ett bruksföremål som kannan är som synes förbundna med en av människans livsbetingelser, nämligen insamlandet, förvaringen och intagandet av föda och dryck. Genom att konsthantverket under historien har varit en leverantör av bruksföremål med dessa kvaliteter, det blivit en av människans närmaste följeslagare. Här, liksom i den självklara analogin mellan kärlet och den mänskliga kroppen, ligger den symboliska laddning i kärlet som så ofta kommit till uttryck inom konsthantverket. Men idag har konsthantverket inte någon självklart företräde när det gäller denna närhet mellan människa och ting. Merparten av de kannor vi använder, liksom resten av våra bruksföremål, är troligtvis industriellt tillverkade. Har konsthantverket förlorat sin nära relation till människan och hennes liv? Ser man på det samtida konsthantverket, blir svaret trots allt nekande. Närvaron finns, eller söks. Men synen på relationen utgår från nya föremålstyper och de mänskliga livsmönster tingen speglar och skapar. De mest använda bruksföremålen är inte längre de samma som förr. Dagens liv styrs av begär snarare än av behov. Sökandet efter den perfekta funktionen har både inom konsthantverk och design efterträtts av en reflektion över och ett spel med tingens värld och människans plats i denna.
Readymades en oundviklig utgångspunkt om man vill diskutera hur vardagens ting uppträder inom konsten. Men inom konsthantverket har readymades, av förståeliga skäl, egentligen aldrig bildat någon egen stark tradition. Kjell Rylander (född 1964) är en av ganska få svenska konsthantverkare som målmedvetet arbetat med ting som är tillstädes. Utbildad som keramiker dissekerar han porslinsföremål och för samman delarna i nya sammanhang. Arbetet blir ett avtäckande av betydelser som redan finns i tingen, och då främst de sociala ritualer som porslinet är knutet till. Circle (2001) är en ensam kaffekopp med nio öron som står på en ring av nio hopfogade fat, allt i vitt porslin. Verket går att läsa som en bild av den sammansvetsade gruppens båda sidor: den koncentrerade gemenskapen för dem som befinner sig i kretsen och utanförskapet för den som inte släpps in. I ett annat verk, Resistance, står tallrikar vars speglar skurits bort arrangerade i ett enkelt diskställ. Tallrikarna, av vilka alltså bara de dekorerade brämen återstår, har antagit formen av glorior. Korskopplingen mellan det banala och det heliga kan tolkas som ett försök att locka fram en hemlig identitet hos tingen. Reduktionen, borttagandet av tallrikarnas speglar, omintetgör den praktiska funktionen men öppnar upp en förbindelse till den rena andlighetens dimension. I denna process blir tinget en aktionsyta, något som är underkastat förändring och förhandling. Det vardagliga uppenbarar plötsligt något okänt, inte genom att det sammanförs med något främmande utan genom att det kastas om samtidigt som det speglas i betraktarens egna erfarenheter. De obrukbara tallrikarna tycks på ett vis tillhöra konstens traditionella, ”intresselösa” sfär, men markerar samtidigt sin plats i verkligheten, på diskbänken, i vår egen erfarenhet.
(texten är ett utdrag ur en längre essä)
Referenser:
Zygmunt Bauman, ”From Pilgrim to Tourist – or a Short History of Identity”, in Questions of Cultural Identity, ed Stuart Hall & Paul du Gay, London, Routledge 1995
Martin Heidegger, ”The Thing”,[1950] in Poetry, Language, Thought, translated by Albert Hofstadler, New York, Harper & Row 1975
|